Tack för att ni finns!

Det är lätt att glömma bort sig själv och dom som står en närmst när man alltid strävar efter mer och aldrig riktigt sätter sig ner och sätter saker och ting i perspektiv. 
Hela mitt vuxna liv känns som en ständig tjuvjakt och jag har jagat regnbågen sedan dagen någon berättade för mig att det finns guld där. 
Det finns inget guld, inga genvägar eller hemliga recept. Men det finns hopp, i hårt arbete och målmedvetenhet och jag vägrar tro att jag inte kan lyckas med allt som jag satt mig ut för att göra! 
Samtidigt känns det helt bisarrt att jag fyller 30 år imorgon, lör den 23e april och jag måste erkänna att jag funderar lite på vad fan som hände.
Vart tog alla drömmar vägen och va fan har jag gjort med mitt liv?
Skämt åsido så har jag vart med om en helt otrolig resa och jag är otroligt tacksam för allt jag har och stolt över det jag lyckats åstadkomma trots att det är en lång väg kvar innan vi är framme (läs aldrig).
Jag vet att man ofta står ensam i tuffa beslut och att man inte kan räkna med att någon annan ska göra någonting åt en som borde göra själv. Undantagen kan dock bekräfta regeln och jag hade aldrig lyckats med hälften av mina galna uppsåt om jag inte haft mina älskade vänner och alla jag kan räkna till min familj bakom mig. Utan er är jag ingenting annat än en galen kock med en lätt släng av manisk depression som dagdrömmer om att bli rockstjärna och erövra världen. 
Det är så många människor runt mig som tror på det jag gör, ger mig feedback, kritik, stöd och kärlek, som hjälper mig upp när jag inte längre kan stå själv och som tar ner mig på jorden när jag svävar i väg tappar greppet.
Jag älskar er alla så otroligt mycket och jag är verkligen välsignad med en livskamrat och blivande fru som jag ser fram emot att dela resten av mitt liv med.
Det har vart mycket den sista tiden.
Vi har köpt lägenhet, renoverat lägenheten, jag har jobbat helt galna timmar, tränat regelbundet, försökt få tid över till musiken och dragit igång en massa projekt som jag inte egentligen har tid med. 
Jag har såklart lärt mig en massa men framförallt att det är dags att sålla lite i alla tusen grejer jag försöker hålla flytande och istället fokusera mer på det som verkligen betyder något. Mina nära och kära (ni som faktiskt läser det här just nu), musiken som jag älskar och fortfarande dagdrömmer om att få leva på och att inte begrava mig själv i arbete för andras skull utan att ge mig själv utrymme, tid att andas och njuta av allt jag har runtom mig.
I skrivande stund ligger jag på en solstol i Spanien med min vackra fru vid min sida och min kära moster Monika med ett vinglas i högsta hugg vid poolkanten och njuter av livet i fulla drag. 
Imorgon är en ny dag och det är mycket vi fortfarande ska åstadkomma tillsammans innan den här resan är slut. 
Därför vill jag passa på att återigen uppmärksamma och tacka människorna runtom mig för att ni finns där, ger mig liv och låter mig vara den jag är!