Idag har jag mestadels bara fokuserat på att bli frisk från förkylningen som jag drog på mig efter helgen. Har druckit mängder av Joakims hulken smoothie. Inbillar mig att den har hjälpt lite grann iallafall. 
Var en sväng på stan i jakt efter en varmare tröja, klev ut ur provhytten som varulven själv. Har aldrig varit med om en tröja som fäller så mycket ludd. Å vad det kliade. Efter det tyckte jag att varenda tröja som jag provade kliade, så jag gav upp. Köpte en present till Joakim istället, mycket roligare. 

När jag kom hem så var solen helt galen här hemma. Synd att jag inte hann ta så många bilder innan den gick ner. Eller rättare sagt, det var för stökigt. Mycket knepigt, för jag städade igår? 

Cancer. Ordet är så laddat. Nästan lika starkt som döden. Men döden kan vara något vackert om livet blev berikat. Medan cancern tar människors liv. Plågar den drabbade och anhöriga in i ovissheten. Ska vi överleva?

Det är oktober och hela Sverige är färgat rosa. För nästan exakt 7 år sedan så fick jag och min familj full förståelse för varför. Min älskade mamma fick diagnosen bröstcancer. Min mamma har liksom alltid varit min största förebild. Hon är stark. Hon har alltid rätat på ryggen oavsett hur tung ryggsäck hon har burit. 
I sjukdomens svarta hål var det vår tur att bära henne. Å tro mig, det var knappt så att hon tillät oss, för envis är hon min mamma.

Oavsett hur stark hon än må vara så hade hon ingen makt över den fysiska nedbrytningen som allt vad cellgifter och strålbehandlingar innebär. 

När vi fick reda på att cancern hade spridit sig så var det rätt tufft att vara anhörig. När jag tänker tillbaka på den perioden, så vet jag faktiskt inte hur vi tog oss igenom det, men det gick. Å vi vann väldigt mycket på vägen.

När jag blickar tillbaka på den här tiden så är det ett minne som är extra starkt och som berör mig oerhört. 
Det var ett av tillfällena när jag följde med mamma till sjukhuset. När vi klev in i väntrummet på cancer avdelningen, så ville jag vända på klacken och gå ut igen. Jag slogs av att det inte bara var vår familj som var drabbade. Väntrummet var fullt av människor som liksom mamma också väntade på sina behandlingar. Det påminde mig om ett förintelseläger under andra världskriget där alla kämpade för överlevnad.
Vår familj överlevde cancern. 
Men idag går mina tankar till de övriga i väntrummet, hade de samma tur att få livet tillbaka?

Tack för att just jag fick behålla min mamma!

Vilken mysig helg jag har haft. I fredags kväll fick vi finbesök av två blonda yrväder som verkligen satte färg på tillvaron. Tänk vad rätt umgänge kan göra när hösten ger dig en käftsmäll. Jag vill verkligen inte ha kyla och mörker. 

Det blev en fullspäckad helg i vanlig ordning. I fredags var vi och såg Silvana Imam. Jag är en riktig fjant, men jag gråter alltid när musik berör mig och ja, jag grät. Så grym var hon. Blev extra berörd när hon körde sin låt Simone. Oavsett om låten handlar om hennes systerdotter, så handlar den om en helt annan person för mig. Min lillasyster. Hon fattas mig.
På lördagen tog vi en sovmorgon och Joakim skämde bort oss med en brakfrukost. (Läs, jag blir alltid bortskämd.) 
Efter det blev det lite fix och trix inför releasefesten. 

Det blev en väldigt fin kväll. Joakim levererade och jag är så otroligt imponerad och stolt över honom. Så nu kan ni gå in och lyssna på Det brinner över hela stan på spotify, som är soundtracket till vårt liv som han så fint kallar den. Det är låten som han sjöng innan han friade till mig, som ni kan se i videon i mitt första blogginlägg. 

Såhär såg det ut igår kväll, när vi båda fick feeling för pannkakor. Det kan också vara en typ av onyttig nattmacka innan läggdags. 

Blev mycket egentid denna vecka, i kombinerat med jobb. Herrn i huset har minsann hållit sig borta. Jag vet inte om jag ska behöva börja oroa mig för om han kommer att gå in i väggen, eller om vi helt enkelt har olika energidepåer. Här om morgonen damp hann in vid 5 snåret. (Läs, kom hem från jobbet.) En normal människa hade gått och lagt sig, men han drog till gymmet? Han ger mig verkligen en tankeställare på vad jag anser vara normalt, eller ska man säga sunt?

Hur som helst så värdesätter jag min egentid väldigt högt. Älskar såklart att ha människor runt omkring mig, men med tanke på att jag arbetar med människor så kan det vara skönt att få vara själv. Så nu när min man sover över på jobbet ska jag njuta av min egentid och ladda batterierna. För till helgen får vi finbesök och Joakim ska ha en releasefest för sin nya singel. 

Detta är då en del av vårt vardagsrum. Tanken var att jag skulle presentera vår nya sovrumsdörr. Både jag och Joakim har alltid drömt om en stor maffig skjutdörr. Jag tror faktiskt att vi båda hade snappat upp en sådan dörr i serien Gossip Girl. Å fråga mig inte varför Joakim har tittat på den serien? 
Oavsett så började Joakim spåna på idén direkt när vi flyttade in och nu har vi våran dörr. Jag förstår inte hur den mannen lyckas? Våra roller för mig är solklara. Jag är stöttepelaren och Joakim är den drivna. 
Morbror Oskar har svetsat ihop själva dörren och hela övre sektionen är köpt på Ebay. 

Kan tillägga att det är väldigt svårt att ta rättvisa bilder i vår lägenhet. För att fånga känslan någorlunda så fick jag ta bilderna delvis utifrån, därav den dåliga upplösningen. I övrigt är soffan ifrån engelsson och taklampan Crystal Sphere designad av Ingeborg Lundin kammade vi hem från Göteborgs auktionsverk. 

Igår kom den dagen både jag och Joakim hade väntat på i flera veckor tror jag. Vi checkade ut. Vi tog en välbehövlig sovmorgon, åt frukost i sängen och betade av ett antal avsnitt av Blacklist. Eller det var nog mest jag som tittade, Joakim var helt utslagen, med all rätt.  

På eftermiddagen var vi iväg en sväng till Båten och hämtade grejerna efter fredagens spelning, som för övrigt var helt magisk. Eksperiens och Daniel levererade. Om ni frågar mig så var det faktiskt den bästa spelningen jag har sett hittills. Det var inte bara spelningen i sig, det var stämningen och känslan. Båten fylldes med kärlek. Jag är tacksam över att  familjen och våra vänner var där och ville dela den kvällen med oss. Att få se mamma och brorsan klappa i takt till tonerna av min man var en obeskrivlig känsla. Det betyder mycket för mig att vår familj delar allt tillsammans. Synd att syrran inte kunde vara med. Saknar verkligen henne och nu ännu mer när hon inte bor kvar i Karlstad. 

I vilket fall som helst så har hela veckan vart helt kaotisk och båda jag och Joakim har legat välförtjänt utslagna merparten av vår vakna tid. Nu har dock Joakim suttit och jobbat i tystnad sen vi gick upp och jag är rastlös, hungrig och trött på att sitta still.

Nu ska jag rosta några mackor och köra ett träningspass i hopp om att min man lagar middag åt mig snart. 

I morse när jag kom hem från mitt nattpass på jobbet så var Joakim och Daniel i full gång med att repa inför helgens spelning på Båten. Man kan väl säga att det har sett ut som ett bombnedslag här hemma sedan en vecka tillbaka, då våran lägenhet förvandlades till en musikstudio. Så är väl livet med en musiker. Jag själv får verkligen bita mig i läppen när min pedantiska sida sätts på prövning. Vi har väl mer eller mindre insett att vi måste hitta en studio till Joakim där han kan få vara Eksperiens till fullo. Så nu ska vi bara se till att hitta en bra lokal.

Hallen har varit den enda delen av lägenheten som har varit fri från prylar. Bortsett från att Daniels 4 hundar har huserat där under reptiderna. 
När jag fick lite egentid passade jag på att ta lite kort på hallen. Joakim tog med sig kameran till jobbet så fick fota med mobilen. Insåg då värdet i att Joakim vill införskaffa en till kamera. För den där kameran kommer jag nog inte se mycket av.

Bänken har vi designat själva. Morbror Oskar har svetsat underredet och dynan beställde vi för sig. Mattan hittade vi på auktion. Tavlan har Joakims mormor målat och den är även omslaget till skivan Barkin' up the wrong tree av Eksperiens N' the Mofo's.
Sen har vi vårat lilla citronträd som har stått ute hela sommaren. Som inte alls tyckte om att komma in. Några tips?
Man kan även skymta vårt nybyggda loft. 
 

Våran lägenhet är ständigt under förändring. Både jag och Joakim brinner för att hitta på nya projekt. Någon sa, om projekten tar slut, så dör förhållandet. Det ligger något i det, att hålla de gemensamma intressena vid liv. 
Sedan vi flyttade in i våran lägenhet så har vi hunnit åstadkomma en hel del och vi är väldigt nöjda med resultaten hittills. Jag är oerhört stolt och imponerad över Joakim som alltid hittar en lösning och slutför sina och våra gemensamma ideér. Han bevisar gång på gång att ingenting är omöjligt. Men för att nå dit man vill komma, måste man våga be människor om hjälp. (Läs, vi är inga hantverkare.) Vi har många människor att tacka för detta, främst min bror Robin och Joakims morbröder Johan och Oskar. Tack! Ni är guld värda.
Här är en del av vårt kök. Köksbordet är gjort av betong som Johan hjälpte oss att gjuta. Sen har Oskar svetsat benen och Joakim är såklart mannen bakom skisserna.
Barstolarna är från Minus tio och hyllan är från Ikea. 
Väggpelaren i köket har vi målat i en kalkfärg från Jotun i kulören LADY 5030 St. Pauls Blue.

Jag har aldrig varit ett större fan av hösten. Har för det mesta sett den i gråskala. Föredrar sommar och värme. Men sedan jag och Joakim flyttade till våran lägenhet, så har den fått en annan innerbörd. Här uppifrån sett, så blir vyn en explosion av olika färger. Älskar att ligga med en filt i soffan och se hur himlen förvandlas till något helt magiskt. 
Man skulle kunna tro att bilderna nedan är retuscherade. Men nej, det är såhär en helt vanlig torsdagskväll kan se ut.